Lär dig hur du räknar dropp med detta preparat
När du lär dig hur du räknar droppar för denna infusion, måste du förbereda grundläggande utrustning som en nål och spruta för att dispensera medicin eller vätska från en flaska. Utöver det, spola Det är också nödvändigt att trycka in läkemedlet i den intravenösa slangen eller vätskepåsen. Det finns två metoder för att administrera intravenösa vätskor, även kända som droppfaktorer, nämligen makrouppsättningen och mikrouppsättningen.- Makrouppsättningar:
För att ge 1 mL infusionsvätska, under infusionsprocessen, kommer sköterskan att öppna infusionsdropphålet med en större diameter, så att antalet droppar som kommer ut också blir mindre, vilket bara är 10-20 droppar.
- Micro set:
För att ge 1 ml infusionsvätska öppnas infusionsdropphålet endast något, så att antalet droppar som kommer ut också är fler, nämligen 45-60 droppar.
Hur man räknar dropp dropp
Patienter kan också lära sig att räkna droppdropp. När du ger intravenöst dropp med en automatisk maskin behöver sjuksköterskan bara mata in mängden vätska som måste komma in i din kropp och den tid det tar att stoppa in den i kroppen. Under tiden, om infusionsvätskan matas in manuellt, görs metoden för att beräkna infusionsdropparna genom att veta antalet droppar per minut (TPM). Formeln för att beräkna själva TPM är: (dropfaktor x vätskevolym) / (60 x administreringstid i timmar) Droppfaktorn är en av de viktiga faktorerna vid beräkning av infusionsdroppar som medicinsk personal behöver känna till. Som beskrivits ovan kan din sjuksköterska välja ett makro eller en mikrouppsättning. Till exempel instruerar läkaren patienten att få 500 ml intravenös vätska inom 8 timmar, medan droppfaktorn är inställd på 20. Med dessa data är sättet att beräkna infusionsdropparna som måste ges till patienten: (500 x 20) / (60 x 8 ) = 20,83 Det vill säga att du får cirka 20-21 droppar IV-vätskor på 1 minut innan vätskan i IV-påsen tar slut och ersätts med en ny.
Känna till typen av infusionsvätska
Det finns 4 typer av intravenösa vätskor som vanligtvis används för patienter. Efter att ha vetat hur man räknar droppdropp är det också viktigt för dig att känna igen vilken typ av IV-vätska i sig. Baserat på deras användning är själva typerna av infusionsvätskor indelade i 4 grupper, nämligen underhållsvätskor, ersättningsvätskor, specialvätskor och näringsvätskor. 1. Underhållsvätska
Denna infusionsvätska ges vanligtvis till patienter som inte kan tillgodose behoven av elektrolyter, men som ännu inte befinner sig i ett kritiskt eller kroniskt stadium. Syftet med denna vätskeadministrering är att tillhandahålla tillräckligt med vätskor och elektrolyter för att möta okänsliga förluster (500-1000 ml), bibehålla normal kroppsstatus och tillåta renal utsöndring av avfallsprodukter (500-1500 ml). Typer av infusionsvätskor som kan användas är 0,9 % NaCl, 5 % glukos, glukossaltlösning och Ringers laktat eller acetat. Att ge denna infusionsvätska måste fortfarande ske efter rekommendation av en läkare eller behörig sjukvårdspersonal.2. Ersättningsvätska
Denna intravenösa vätska ges till patienter med elektrolytbrist och problem med intern vätskefördelning.Dessa vätskor behövs vanligtvis hos patienter med problem med mag-tarmkanalen (ileostomi, fistel, nasogastrisk dränage och kirurgisk dränage) eller urinvägsproblem (t.ex. när de återhämtar sig från akut njursvikt).
3. Specialvätska
Vad som menas med speciella vätskor är kristalloider som 7,5 % natriumbikarbonat eller kalciumglukonat. Syftet med att ge denna intravenösa vätska är att lindra störningar i elektrolytbalansen som uppstår i kroppen.4. Näringsvätska
När patienten inte vill äta, inte kan äta eller inte kan äta via munnen kommer denna intravenösa vätska innehållande näringsämnen att införas i kroppen. Denna näringsvätska ges om patienten har:- Försämrad absorption av mat såsom enterokunat fistel, intestinal atresi, infektiös kolit eller tunntarmsobstruktion
- Tillstånd som kräver att tarmarna vilar som vid svår pankreatit, preoperativ status med svår undernäring, intestinal angina, mesenterial artärstenos och återkommande diarré.
- tarmmotilitetsstörningar, som vid förlängd ileus, pseudoobstruktion och sklerodermi.
- ätstörningar, ihållande kräkningar, hemodynamiska störningar och hyperemesis gravidarum.
